På samma tema

• Med fötterna i två kulturer ...
• Engagemang utöver det vanliga ...
• Upp genom asfalten ...
• Engagemang punkt slut ...
• Hej där..! ...
• Shahrijar Gulijev: Östras hjältar stoppade bråket ...
• Video: Unga diskuterar bilden av sitt område ...
• Nicklas har engagerat sig för Yunus Ismail ...
• "Självkänslan är som en muskel" ...
• Från skogen till skrapan ...
• Jack Hildén: Mitt olyckliga äktenskap med fotbollen ...
• Unga vill driva egna projekt ...
• Rädda Barnen gör film om unga som rymmer ...
• Hanna vill se fler unga politiker ...
• Lilla Al Fadji ger en minut åt klimatet ...
• Driv - ny bok om att driva projekt ...
• Simon är trött på jantelagen ...
• Tre snabba med Adam Tensta ...
• Sofia Zackrisson: ”Visst är jag arg” ...

Det är torsdagskväll och efter en timmes möte sitter Terese Gunnarsson framför ett skrivbord i en källarlokal på Pilelyckan i Lund. Terese väntar på samtal från tjejer som behöver någon att prata med. Men telefonen på bordet är tyst – trots att Ungdomsstyrelsens senaste rapport visar att andelen kvinnor i åldern 16 till 24 år som besväras av ängslan, oro, eller ångest har fördubblats sedan 1990, är det bara en eller två tjejer som verkligen hör av sig varje vecka.

– Jag vet inte riktigt varför inte fler ringer. Om vi hade haft fler aktiva hade vi kunnat sprida mer information och synas mer, säger Terese.

För att inte väntan ska bli outhärdlig håller hon sig sysselsatt – skriver protokoll, mejlar, bläddrar i sina skolböcker. Hon har redan startat upp datorn och loggat in på msn. Hon dricker ett par klunkar te, låter blicken vandra över datorskärmen för att se om någon av de tio msn-kontakterna har inlett en konversation. En ruta dyker upp:
”Mina kompisar fryser ut mig. Hur ska jag få dem att gilla mig igen?”
Terese lägger fingrarna över tangentbordet.
– Vår uppgift är att lyssna på vad de som kontaktar oss har att säga. Man behöver ofta inte säga så mycket.

Tjejjourens lokal i den före detta tvättkällaren på Väster i Lund var från början bara ännu en tvättstuga, men det har gjorts en uppfräschning värd namnet: väggarna är målade i vitaste vitt och i rummet finns bord, stolar och fluffiga soffor. En av väggarna är målad helt i rosa, samma färg pryder bordsduken och en rad upptejpade affischer. I bokhyllan står en mikro och böcker av Susan Faludi och Fanny Ambjörnsson. Bara de karakteristiska tvättstugelysrören i taket minner om lokalens ursprung.

– Ta ett glas vatten om du är törstig, säger Terese Gunnarsson och pekar på ett rostigt handfat. Jag är inte helt säker på att det går att dricka, men det borde inte vara någon fara.
Det är kanske sådant man får ta – hyran ligger på bara lite drygt 2000 kronor per kvartal.
Sedan ett och ett halvt år tillbaka är Terese Tjejjourens ordförande. Organisationen erbjuder telefon- och msn-jour samt möjligheten till mejlkontakt för tjejer i behov av någon att prata med. Ibland åker jouren och håller föredrag på skolor i området med ämnen som ”våld mot kvinnor” och ”ätstörningar”.

– En gång var vi på Fäladstorget och pratade. Då kom det fram en kille på kanske tio eller tolv år och frågade: ”Tycker du det är fel att killar tjänar mer än tjejer?” Jag sa ja. Han sa: ”Det tycker inte jag. Vi killar köper ju en massa saker till er tjejer.”
Det låter som att han drev med er.
– Nej, han var seriös, helt seriös. Det är sådana saker som får en att inse hur mycket arbete som behöver göras i skolorna.

Tjejjouren i Lund tar emot samtal på torsdagar. På tisdagar har Malmös tjejjour sin linje öppen.
– Som det är nu har vi inte folk nog till mer jourtid än en kväll i veckan, säger Terese.
Hur känns det att ta emot samtalen?

– Det känns alltid svårt. Det ringer ju in tjejer som berättar om saker som våldtäkt, incest, ätstörningar, att de skär sig. Det är klart att det känns tungt att lyssna på. Ibland ställs man inför svåra val. Tjejen som ringer kanske vill träffas. Men det är alltid en risk att skapa allt för starka band, vårt syfte är att lyssna och lotsa tjejen vidare till personer och myndigheter som kan ge dem ordentlig hjälp. Vi kan inte lösa problemen. Efter ett jobbigt samtal kan man må dåligt, och då är det viktigt att prata om händelsen med någon annan i jouren.

Några dagar senare ses vi i Tereses lägenhet vid Mejeriet i Lund. Det är en varm höstdag, balkongdörren står öppen och markisen är nerdragen. Lägenheten ligger på översta våningen, den är luftig och minimalistiskt inredd. Terese trivs i sitt boende och hon har lagt ner mycket arbete på att renovera det, men hon tillbringar inte så mycket tid här – för tillfället jobbar hon ofta tolvtimmarspass och större delen av sin fritid lägger hon på jouren.

Terese är uppvuxen i Dalby, en mil från Lund. Högstadietiden i ”förortshålan” är inget hon ser tillbaka på med glädje.
– Det var ganska hårt i skolan. Allt skulle vara på ett visst sätt, tjejerna på ett, killarna på ett annat. Jag var väl lite killaktig. Jag provade att göra vissa klassiska killsaker, men då fick jag höra ”Men Terese, så får du inte göra, du uppför dig som en hora”.

Terese pratar med uppgivenhet i rösten.
– Sådana saker gjorde mig helt förkrossad. Jag trodde det var fel på mig, men det var ju lärarna det var fel på.

Då Tjejjouren bildades för åtta år sedan gick Terese fortfarande på gymnasieskolan Polhem i Lund. Hon gick samhällslinje med medieinriktning, hade en ”Feminist? Javisst!”-pin på ryggsäcken och var fast besluten om att bli journalist.
– Jag blev samhällsintresserad redan i högstadiet och det fick mig att vilja arbeta med media, helst som tevereporter, säger hon.

Terese Gunnarsson vet inte riktigt vad som väckte hennes engagemang från första början. Intresset växte långsamt.
– Direkt efter gymnasiet sökte jag genom International Business School till en utbildning i Washington. Den andra terminen var det dags för praktik. Jag blev helt paff när det visade sig att skolan hade ordnat en praktikplats åt mig på Fox News, säger hon och pillar på en av de rosa affischerna.

Det var våren 2004 – inte allt för långt efter 9/11 och ganska nära presidentvalet. Terese fick följa med på intervjuer med John Kerry, Hans Blix och Condoleezza Rice. Hon fick besöka Vita Huset under pressmöten.
– När jag kom hem till Sverige igen sökte jag tjänster på TV4 och Aftonbladet. Jag fick inte napp, så jag sökte in till journalistutbildningarna i Stockholm och Skurup. Men jag kom inte in på något av ställena, vilket kom som en jättebesvikelse.

Terese lade ner journalistplanerna, samhällsengagemanget behöll hon. Hon tog jobb i kassan på en matvarubutik – det gav henne pengar till en resa som spände över nio månader och runt jorden.
– Jag började läsa Service Management för två år sedan. Jag har ett år kvar på utbildningen, men har tagit studieuppehåll den här hösten. Jag är ju redan 25 och när jag är färdigutbildad vill jag ha ett riktigt jobb. Man får passa på att resa så mycket man kan innan dess.

Hon berättar att drömmen är att jobba med jämställdhet också efter att studierna är avklarade.
– Dels vill jag jobba med jämställdhet och dels med turism och resande. Det blir klart svårt att kombinera, säger Terese och försvinner in i funderingar. Men till sist sammanfattar hon:
– Äsch, jag vill bara göra något som känns viktigt.

Två shetland sheepdogs med vacker brun päls tassar in i rummet. De verkar vilja ut i höstsolen.
Terese klappar hundarna över ryggen och berättar om ett projekt hon vill starta upp.
– När jag tänker tillbaka på min tid på högstadiet blir jag arg. Varför försökte ingen påverka något? Det enda som fanns var att supa och gå på disco. Därför planerar vi att starta upp ett tjejkafé i Lund. Det är något jag själv hade velat ha när jag var i den åldern.

Text: Per Kudo
Foto: Jonas Damsgård

Den här texten har tidigare publicerats i tidningen Lundagård.