Om en liten stund ska Therese föreläsa för en stor klass blivande socionomer och kuratorer. Vuxna studenter, alla äldre än henne. Jag undrar om hon är nervös.
– Nej, inte speciellt. Jag har gjort det här så många gånger nu. Men i början var jag det. Det var svårt att stå framför så där många och berätta om sig själv.

När Therese och kompisen Denise Madsen var 17 år startade de organisationen Maskrosbarn som ett projektarbete i skolan. I dag är Therese och Denise 21 och har kontakt med flera ungdomar via mail. Dessutom föreläser de i skolor, för kommuner och socialtjänster. De berättar om sina uppväxter, om växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk. I början var det många som trodde att de inte skulle klara det men nu, några år senare, kan de se tillbaka på över 80 genomförda föreläsningar.

Alltid ett glas i handen

Thereses berättelse börjar med ”en alldeles vanlig familj, i ett rött hus med vita knutar” men får snart en annan vändning. En sensommarkväll när hon är elva år berättar pappan att hennes mamma är alkoholist.
– Det var som att bitarna föll på plats. Jag hade fattat att något var konstigt med henne, hon gömde vinflaskor under diskbänken, sluddrade ibland när hon talade och spillde ut vattenglas. Nu fattade jag, men samtidigt kunde jag ju inte alls förstå konsekvenserna. Jag var ju bara elva år.

Thereses mamma hade gått från att vara en supermamma som alltid var igång till att en som inte orkar någonting. Allt oftare hade hon ett vinglas i handen. ”För att koppla av”, som hon brukade säga. Men hon lovade Therese att hon skulle sluta. Och Therese hoppades. Men istället gick mamman ner i en djup depression. Hon sov 20 timmar om dygnet och ibland satt hon bara på golvet och gungade. Andra stunder skrek hon i ren ångest.
– Jag fick en tvångstanke som gjorde att jag var tvungen att gå upp hela tiden när hon sov och kolla om hon andades. Jag kände att det hade varit mitt fel om nåt hände, säger Therese.

Testade själv att dricka

Det är käpptyst i klassrummet nu. Det enda man hör är Thereses röst när hon berättar. Hon har satt sig på kanten av katedern.  Hon berättar vidare om huset där hon bodde med sin sjuka mamma, mormor, som nu hade flyttat in, och sin pappa som hon märkte tyngdes allt mer av mammans sjukdom.
– Pappa brukade skjutsa mig till skolan. En dag när vi precis var framme vid skolan sa han att om inte jag hade funnits så skulle han kört in i en bergvägg. Jag bara grät.

Therese gick nu allt mer sällan i skolan, och hon testade att dricka för första gången.
– De flesta som är unga och börjar dricka testar för att det är kul och spännande. Jag drack för att slippa känna.

För Therese blir skolans kurator räddningen. Och hennes svensklärare, hon var den enda som frågade hur Therese hade det hemma, och det var hon som såg till att kuratorn kom in i bilden. I efterhand är Therese väldigt tacksam för den hjälpen, för kuratorn på högstadiet, och den kurator hon senare träffar på gymnasiet.

Therese pratar med Annemi Skerfving som är ansvarig för socionomstudenterna och den som bjudit in Therese att föreläsa den här dagen. Foto: Simon Hoff

Fick röka i sängen

Mammans sjukdom utvecklades senare i en ny fas. Hon blev manisk. En manisk person pendlar mellan olika humör, ena stunden jätteglad andra stunden oerhört irriterad och sur. Personen får koncentrationssvårigheter och allt som han eller hon gör är extremt och maxat. När Therese fyller 17 bor mamman på en psykiatriavdelning. Pappa kom upp ensam med frukostbrickan. På den låg en piggelin, en Coca-cola och ett paket cigaretter.
– Jag fick röka i sängen på min sjuttonårsdag. Det var pappas sätt att försöka göra allting bra.

I dag har mamman har friskförklarats efter att ha blivit behandlad med elchocker, även om hon inte slutat dricka. Och hon går på lugnade mediciner som tar bort de värsta topparna och dalarna.
– Hon säger själv att hon varken kan skratta eller gråta. Men å andra sidan kunde hon lära sig leva igen. Hon är fortfarande alkoholist. Hon dricker varje dag, men mycket mer kontrollerat. Man kan säga att jag fått 50 procent av min mamma. 

Denise, en riktig kompis

När Therese börjar gymnasiet träffar hon Denise. Det var början på en mycket speciell vänskap. Innan dess hade Therese inte haft någon kompis som hon kunde berätta allt för. Med Denise kunde hon det. Denises mamma var också sjuk, hon har en diagnos som borderline personlighet. Denise hade inte berättat för någon, men för Therese kunde hon berätta allt. Och tvärtom, Therese kunde också berätta allt. 

– Helt plötsligt hade jag någon som kunde säga ”jag vet hur det känns”. Jag kunde ringa till Denise mitt i natten och gråta. Att vi hittade varandra är helt ovärderligt och det är en av anledningarna till att jag mår så bra som jag gör idag. Att hon fanns där för mig, och satt natt efter natt och lyssnade. Och jag kunde lyssna på henne. Jag hade aldrig varit med om det tidigare.

Nominerad till Svenska hjältar

De förstod hur viktigt det är att man har någon att prata med när allt är kaos hemma. Så i trean när det var dags att göra det avslutande projektarbetet kom idén att jobba med just detta. Projektet maskrosbarn föddes, där Therese och Denise försöker ge andra ungdomar stöd genom att lyssna och, inte minst, själva berätta hur det var när de växte upp. De vill bryta tabut att inte prata om psykiska sjukdomar och visa att det faktiskt är mycket vanligare än de flesta tror att växa upp med en förälder som är sjuk.
– Varför jag gör detta? Om jag hade vetat, när jag gick på högstadiet att det fanns fler som hade det som jag då hade jag inte känt mig lika ensam, säger Therese. 

I dagarna blev hon och Denise nominerade till titeln Svenska hjältar för insatserna med Maskrosbarn. Det är ett stort erkännande.
– Jag är ett maskrosbarn. Jag har mått dåligt, men nu mår jag bra. Jag bestämde mig för att inte gå samma väg som mina föräldrar. Men jag tror inte jag har någon speciell styrka som andra barn inte har.

Text & Foto: Simon Hoff