Jag ska få hänga en hel dag med klassen på Musikprojektet i Malmö och har laddat rejält. Ändå råkar jag komma lite sent, men inte mer än tio minuter. Då har klassen redan börjat mattelektionen med läraren Janne Andersson, så jag snackar lite med Mikael Svennerbrandt istället. Det var han som grundade Musikprojektet och det är han som ser till att allt funkar här. Han håller noggrann koll på alla elever. Just i dag är två killar försenade får jag höra och Micke är lite irriterad. Jag skäms för att jag också var sen. Micke tar fram en telefonlista och börjar ringa. Ahmed svarar inte. Inte David heller. Försöker med Ahmed igen. Då ringer porttelefonen. Det är David.
– Var har du varit?! frågar Micke men väntar inte ens på ett ordentligt svar innan han skyndar på David in till de andra i klassrummet.

– Ta David va, han hade jättemycket frånvaro på högstadiet och nu – hundra procents närvaro! Han brukar inte vara sen heller, säger Micke och jag börjar fatta varför killen kom undan så lätt.
Ahmed släntrar in några minuter senare, ser ut lite som han går i sömnen. Micke säger åt honom att det är dags att börja skärpa sig – det har blivit för många sovmorgnar på sista tiden. Ahmed nickar och håller med.
– Men det är fortfarande lugnt, bara du skärper dig säger Micke och ger Ahmed en klapp på axeln. 

Tuff uppväxt

– Eftersom de spelar i band är alla beroende av varandra, därav den goda närvaron också. Det är en förutsättning att de är här för att gruppen ska fungera. Många har nästan hundra procents närvaro. Ibland börjar till och med föräldrarna undra vad det är som hänt, varför ungarna helt plötsligt alltid går till skolan, säger Micke och sänker rösten lite.
– Du måste förstå att de här eleverna bär på många traumatiska upplevelser. De har haft mycket skit innan de kom hit, men här tar vi dem på största allvar.

Micke har varit engagerad i Rädda Barnen i många år. Efter ett tag kom han på idén med Musikprojektet, för att hjälpa elever som haft det svårt i den vanliga skolan. Många av eleverna på Musikprojektet har haft det tufft under uppväxten, vissa har det fortfarande. Bråk i familjen, oro och missbruk är inga ovanligheter.

Skolan en oas

– Konsonanterna F, K och M sammanfattar hela Musikprojektet, säger Micke. Först finns det tre F: feghet, falskhet och förljugenhet. Ofta har eleverna upplevt detta från vuxna i deras närhet. Som nya i klassen på Musikprojektet möts de av tre K: kärlek, krav och konsekvenser. De är måsten när man jobbar med utsatta elever. Och för att lyckas har vi några hjälpmedel, tre stycken M: musik, möten och mänsklighet.

Rädda Barnens Musikprojekt är en del av det individuella programmet på Pauli gymnasium i Malmö. 20 timmar i veckan håller eleverna på med musik och 12 timmar är det svenska, engelska och matte som gäller. Båda delarna är lika viktiga. Projektet leds av lärare som är jätterutinerade i musikbranschen. Tre vuxna på en liten klass elever skapar trygghet och nära relationer.
– Alla skolor borde vara så här. Få elever och många vuxna, säger lärar-Janne när vi pratas vid på rasten.
– I klassen finns en blandning av elever från olika bakgrunder. Här blandas också en rad olika sociala problem. Men ändå är skolan här en oas, något annat.

Många skratt

Eleverna lär sig att samarbeta och ha ansvar för en uppgift som de ska ro i land. I vår ska det ju släppas en skiva, precis som varje klass har gjort sedan starten 1992.
– Men stirra dig inte blind på musiken, den är bara ett medel. Hela det här året är en process – ungefär som en graviditet. Och cd-skivan är själva förlossningen, säger Micke och skrattar.
Han gör ofta det. Slänger bak huvudet och skrattar högt.
– Man måste kunna dela på skratten. Det ger livslust och ökar förutsättningarna för eleverna, säger han.

Loulou från Idol

I källaren finns replokalerna och elevernas uppehållsrum – alla band har ett eget rum där de övar. På en vägg hänger bilder med varje avgångsklass från 1992. Micke pekar på två killar från den första klassen, hiphop-duon Look twice. De fick skivkontrakt efteråt och hade några ganska framgångsrika år. I en annan klass skymtar någon jag känner igen. Lolou från årets säsong av Idol! Hon har också gått på Musikprojektet.
– Alla får inte skivkontrakt och det är heller inte meningen. Meningen är att de ska bli godkända i kärnämnena, allt annat är en bonus, ett plus, säger Micke och får medhåll av lärar-Janne:
– Det här är ingen artistskola, vi är inte Adolf Fredrik eller den typen av skolor. Vi har inga auditions för då hade det ju bara blivit tävling och vi hade missat jättemånga. Många som kommer hit sjunger falskt och spelar för jävligt – men de lirar ju i alla fall!

Läraren Pelle Jernryd har spelat med flera kända artister, bland annat Jill Johnson och Mikael Wiehe. Här på Musikprojektet är hans kunnande ovärderligt. Hans bakgrund som musiker ger honom också en hög trovärdighet. Alla här vet att Pelle vet vad han snackar om.
– Musik är väldigt lätt att hänga upp saker på, det är ett språk som alla i hela världen förstår och det är väl också därför som den här idén med Musikprojektet funkar så bra, säger han.
– Genom att jobba i band lär sig eleverna att samarbeta och det är också därför vi inte har några soloartister på skolan. I ett band är alltid summan större än delarna.

Banden sätter upp egna mål
Så även om det inte är musiken som är grejen så är det kring musiken allt kretsar. Senare i eftermiddag är det bandmöten till exempel. Där får eleverna själva sätta upp vilka mål de ska klara av till nästa vecka. Här handlar det om att lära sig ta ansvar, samarbeta och inte minst att respektera varandra. Till varje bandmöte väljs en talesperson, och då är det den som för bandets talan och de andra måste vara tysta.
– Allt vi gör är grymt uttänkt, säger Micke och ler.

Jag får vara med på mötet med bandet Acilon lite senare på eftermiddagen. Medlemmarna Kevin och Piotr ska berätta för Pelle och Micke vad de hunnit sedan sist. Svaret är att de hunnit med allt – en ny låt är på gång, texten är utskriven och klar. Pelle skriver något i sin pärm innan han gör rörelsen av ett frisbeekast över bordet.
– Här kommer ett helt gäng låtsasguldstjärnor!
Piotr är snabbt uppe med ena handen.
– Jag har dem!

---
Text & foto: Simon Hoff