Uttrycket ”Fotboll är inte på liv och död. Det är större” är ganska slitet och, låt oss enas om det, falskt. Däremot brukar jag hävda för mina klasskamrater på skrivarlinjen att fotboll är vackrare än poesi. De tittar på mig som jag missat något grundläggande, nästan som det vore synd om mig. Herregud, tjugotvå personer jagar en boll och försöker skjuta in den i mål.

Och när solen skiner en lördagseftermiddag kan man fråga sig varför man väljer att stanna inne och bevittna Sunderland – Chelsea spela 1–1. De flesta matcher är ju så. De slutar typ 1–1.

Det finns ett fakta jag inte kan glömma, apropå poesi. När man läser en dikt finns det alltid någon som har suttit med pennan/laptopen och utformat den. De har bestämt vad som passar in och var det ska placeras. Om en mening inte hör hemma tar man fram suddgummit och raderar.

När bollen ligger stilla på mittlinjen och domaren blåser i pipan kan vad som helst hända. Det finns inte en enda bettingsajt i världen som vet hur det slutar om nittio minuter. När allting står inskrivet i kalendern blir fotbollen min ventil, och min spontana förklaring lyder: Människan föds med inbyggda egenskaper. Rädsla till exempel är i grunden en instinkt som säger åt oss att fly från tigern som smyger i busken. Vi blir aldrig av med dessa egenskaper. Att vi inte har tid för dem gör inte att de försvinner. Men the times they are a’changin’ och idag behöver man sällan fly från tigern som smyger i busken. Kort sagt: Vi trycker undan saker vi är beroende av, och vi måste hitta nya sätt att få utlopp för dem.

Så vi tar på oss rustningen, greppar svärdet och ger oss ut på gladiatorarenan. Sverige ska slåss mot Danmark och hatet mot danskjävlarna är inte logiskt men desto mer kompromisslöst.

Källström missar straffen. Micke Nilsson tror att han är brasse och försöker klacka i eget straffområde. Danmark får ett turmål i åttionde minuten och Sverige får inte vara med i nästa VM. Fotbollen river gång på gång upp sår som aldrig kommer att läka. Spelet kan vara så orättvist att det bara inte får sluta som det gör. Men det gör det ju. Det skrivs historier på den där gräsplätten som ingen poet eller regissör kan göra bättre.

Och någon gång kommer vi stå på de lyckligas sida, för det finns alltid ett lyckligt slut. Någon gång slår Anders Svensson bollen över den argentinska muren, och den svävar så långsamt att allt verkar stå stilla samtidigt som det syns långt i förväg att den ska rassla nätmaskorna och när den väl gör det springer Anders ut till sidlinjen och viftar med armarna som om han inte kan tro att det är sant och varje svensk soffa hoppas sönder och öl skvätts ut men spelar det ingen roll, den gången.

Jag sitter hemma en solig lördagseftermiddag och väntar på den stunden. Kanske kommer den snart, nu när AIK har chansen att ta guld för första gången sedan… evigheter. I sista omgången möter de Göteborg borta, en match som avgör hur det slutar. Mitt sargade fotbollshjärta viskar att det kommer gå åt helvete.

Men sporten har aldrig varit vackrare än då.

/Jack Hildén