När det ritats färdigt är det dags för presentation. De flesta presentationer går fort: mamma, pappa, syster, kanske hund. Någon tryckte in en farmor eller morfar. Sedan blir det äntligen min tur. När jag gladeligen babblat på om min familj i säkert 20 minuter stoppar fröken mig, "Tack Hanna det räcker så". Jag förstod ingenting. Barnen kollade konstigt på mig. Hade jag gjort något fel? Jag var jättenöjd med min teckning!

Mamma har senare berättat för mig att min fröken frågat henne om det jag berättat under presentationen var riktigt sant. Barn kan ju ha ganska vild fantasi, speciellt i den här åldern, hade fröken tillagt.

Det jag berättade var sant, och i min mening inget speciellt konstigt. Jag har en väldigt stor familj, där många barn har kommit till världen med en salig kombination av föräldrar. Det som kanske skiljer min familj från andra stora familjer med många halvsyskon, är att föräldrarna faktiskt bor ihop och är vänner. Vissa av mina syskon är jag inte släkt med överhuvudtaget, men vi har alltid delat gemensamma syskon, sommarhus och lägenheter. Det är något jag vuxit upp med. Att räkna dem som mina syskon. Halvsyskon eller styvsyskon är lite av förbjudna ord i min familj. 
  
Jag klandrar inte sexåringarna på Östermalm för deras reaktion så här i efterhand. Det är väldigt krångligt alltihop. Jag har fått många underliga frågor runt min familjesituation. Till exempel angående att min mamma och pappa som är ett par sedan 25 år också bor tillsammans med min pappas gamla tjej. Är din pappa i hop med henne också? Nej, är svaret på den frågan. Blir din mamma och din pappas ex inte svartsjuka på varandra? Nej. För mig är svaren självklara, men jag förstår att det låter konstigt för en människa som vuxit upp i en "vanlig familj".

För att lära sig hur alla trådar hänger ihop med alla mina syskon och föräldrar ska man helst sitta med ett anteckningsblock i beredskap. Tror inte ens att mina bästa vänner är helt 100 procent säkra på hur alla är släkt, men vad gör det. Jag kräver inte av någon levande människa att han eller hon ska behöva hålla någon större koll. Ta oss som vi är. Säger jag att det är min bror så är han antagligen det. På något sätt. Jag älskar min familj och är tacksam över att ha vuxit upp bland så många intressanta människor. Utan dem så hade jag inte varit den jag är idag. Konstant i behov av sällskap, aspank ett halvår efter jul och vettskrämd över tanken att någon gång behöva bo helt ensam, men det är en annan femma. I det stora hela kunde jag inte ha haft det bättre!

/Hanna Lagerberg