Att jag är engagerad betyder ofta att jag blir förbannad över att barn och ungas rättigheter prioriteras bort och kränks varje dag. Jag är arg och förbannad. Det har jag varit sedan jag läste konventionen om barnets rättigheter första gången. Jag fylldes med kunskap om rättigheter som jag inte kunde se i mitt närområde - och som jag visste brast i hela världen.

Det är inte konstigt att jag blir förbannad. Jag tål inte att matas med lögner om att vi har det så jävla bra. Det är ett stort hån mot alla de barn som kämpar med utanförskap, våld, diskriminering, fattigdom, förlöjligande och förminskande.

I Sverige har vi lovat att alla barn ska få sina rättigheter i 20 år. 20 ÅR! Jag har all rätt i världen att vara förbannad - för det går för långsamt. Det är inte för mycket begärt att kräva att den mest utsatta delen av vår befolkning, en femtedel av Sveriges medborgare borde bli tagna på allvar. Det känns fullkomligt rimligt och för många en självklarhet. Men när vi inte ens får reda på våra rättigheter, hur fan ska vi då kunna veta hur vi ska kräva dem?

Jag och barnkonventionen är lika gamla. Men varje dag hoppas jag på att barnkonventionen ska mötas med större respekt än vad jag blir bemött. Att vara ung och vilja förändra är inte alltid så populärt bland makthavare och vuxna. När barn och unga inte alltid är söta och snälla blir det jobbigt. När jag inte ler snällt åt hånande och nedlåtande ord mot barn så blir jag uppkäftig och arg. Och tur är väl det. Jag är hellre uppkäftig än håller käft- för någon gång måste det få vara nog.

När jag var 14 år och ville förbättra min skola gick tiden med rektorn åt att lyssna på dennes klappande av mig på huvudet och ord om hur DUKTIG jag är. Jag ville aldrig vara duktig. Jag ville att min skola skulle vara trygg för alla elever.

Idag när jag är 20 år ringer det vuxna människor som skäller på att jag uttrycker mig respektlöst och svär. Eller så får jag höra att jag är naiv när jag vill göra barnkonventionen till lag. Men jag orkar och vill kämpa för barnets rättigheter.

Om jag inte hade sett tusen möjligheter varje dag hade det kanske varit svårare. Men jag vet att ett aktivt engagemang lönar sig och gör skillnad. Anti aga-lagstiftningen är ett bevis på det, den allmänna rösträtten en annan, och alla de insatser som händer här och nu – för att påverka politiker eller för att få en göttig tillvaro för stunden. De sker hela tiden och jag är en av dem som är med om det.

Jag skulle aldrig vilja vara utan känslan av att det går att förändra.

Sofia Zackrisson
Förbundsordförande
Rädda Barnens Ungdomsförbund

www.rbuf.se